Finns det något mer förvirrande ord än själen? Alla verkar ha olika definitioner på detta begrepp. När man säger att man har ont i själen efter en bruten relation vad menar man att själen är? Likaså verkar uttrycken ”musik för själen” och ”balsam för själen” få oss att tro att själen är vårt känsloliv.
Jag brukar använda mig av en modell jag kallar ASK – Ande-Själ-Kropp för att på ett förenklat men tydligt sätt förklara min syn. Ande definierar jag med orden evig, medveten och säll. Anden är oerhört kraftfull och är livet i allt – rörligt som orörligt. När denna skapande livsgnista önskar uppleva sig själv ur andra synvinklar kan den till synes avskilja sig från enhetsupplevelsen och skapa en temporär identitet som upplever sig som skild från allt och alla. Detta är förstås en nödvändig illusion och inte helt sann även om den från den avskilda identitetens synvinkel erfars som ett smärtsamt faktum.
Så fort den avskilda och temporära identiteten bildas uppkommer Själsbegreppet. Själen upplever jag vara som ett subtilt hölje med en jagkänsla samt intelligens och känslor. Själen är intimt förknippad med en kropp – men inte nödvändigtvis en jordisk sådan bestående av kolväten. Själen upplever genom sina ”kroppar”. Men då själva livsgnistan, som ger liv åt själens alla skapelser, består av en dynamisk sällhet (läs kärlek) finns det hos själen denna inneboende och oemotståndliga längtan hem till kärleken även om vägen och målet upplevs som diffusa och nästan ogripbara. Men icke för ty finns vår längtan där.
När själen identifierar sig med en viss typ av kropp med vissa särskiljande egenskaper och namn och börjar skapa sig ett liv baserat på ett medvetande som drivs av begreppen jag, mig och mitt har den målat in sig i ett hörn som inte ens kroppens död kan befria den från.
Vid döden lämnar den eviga livsgnistan (Anden) kroppen och iklädd den själsliga kroppen upplever tillvaron fri från den tröghet som kännetecknar koppar av kolväten. Men anden upplever ännu inte sig själv utan bara genom det hölje som den själsliga kroppen utgör varför den dynamiska utvecklingen mot fulländad evighet, medvetenhet och sällhet fortsätter. För även om själen befriats från sin identifikation med sin grovmateriella skapelse så är den alltså ännu inte helt fri. Livet efter Livet eller Livet mellan Liven upplevs olika men den bakomliggande magneten är alltid Evighet, Oändlig Medvetenhet och Fullkomlig Sällhet (Kärlek).
Detta är en grov skiss över hur jag just nu ser på verkligheten, en del av vilken är självupplevd. Men den är min och kan inte vara annat än min subjektiva upplevelse. Sedan grovskissen är lagd tillkommer arbetet med att teckna mer detaljer men det orkar jag inte med just nu då kvällen börjar bli sen och morgonens arbete rusar mot mig med vindens hastighet.